Det finns kunskap vi kan läsa oss till. Och så finns det kunskap som måste erfaras.
Det senare är det som formar oss i grunden – för att det går genom kroppen, inte bara genom huvudet.
När vi befinner oss i en upplevelse – osäker, laddad eller oförutsägbar – sker något avgörande: vi får syn på våra mönster. Vi märker hur vi reagerar, drar oss undan, försvarar eller agerar.
Och det är just där – mitt i det levande – som möjligheten till verklig förändring uppstår.
Erfarenhetsbaserat lärande bygger på den principen. Vi lär oss inte genom att tala om svåra samtal, samarbete eller komplexitet – utan genom att kliva in i det. Träna det. Reflektera över det. Göra det igen.
Det är inte alltid bekvämt – och det är meningen. För lärande som känns är också lärande som fastnar.
Vi minns inte powerpoints. Vi minns hur det kändes när vi tvekade – när vi vågade ta initiativ. När vi märkte att vi höll andan – och släppte taget.
När lärande blir transformation
De som deltar i mina träningar beskriver ofta en oväntad effekt: det känns som att ha gått igenom något tillsammans.
Det är för att vi tränar på riktigt – med verkliga reaktioner, riktiga relationer och ärliga samtal. Vi övar inte för att bli perfekta – utan för att bli närvarande, valbara och modiga när det gäller.
Det är också därför erfarenhetsbaserat lärande fungerar i komplexa organisationer. Det skapar inte bara insikt – utan förflyttning.
Det bygger relationer bortom hierarkier. Det utmanar dolda normer och roller. Det skapar rum för reflektion, beslutskraft och samspel – mitt i trycket.
Även om människor behöver utmanas i erfarenhetsbaserat lärande, måste det ske på rätt sida av deras komfortzon. Går det för långt riskerar vi en så kallad amygdalakapning – där starka känslomässiga reaktioner tar över, eller där deltagare drar sig undan helt. Därför utformas träningen för att utmana – men inte överväldiga. För det är just i det ovana, inte det ohanterliga, som verkligt lärande sker.
Våra inre liv påverkar vår handlingsförmåga mer än vi tror
Många organisationer söker svar på hur de ska agera i en tid av ökad global osäkerhet, teknisk omställning och social fragmentering – när grupper i samhället eller organisationen glider isär och förlorar förståelse för varandra.
Men i praktiken blir det ofta svårt att omsätta kunskap till handling.
Det som står i vägen är sällan brist på data eller ambition – utan mänskliga reaktionsmönster:
Vi undviker hellre obehag än möter det.
Vi förenklar det komplexa.
Vi väntar hellre än agerar – särskilt när konsekvenserna är osäkra eller långt borta.
Det här är inte ett moraliskt problem. Det är mänskligt.
Men det får konsekvenser – för klimatet, för relationer, för ledarskap och för vår gemensamma framtid.
Mitt arbete tar vid just där:
när vi behöver agera – men vårt nervsystem vill dra sig undan.
När ansvar kräver närvaro – inte perfektion.
Ingen kan av-uppleva
När vi har upplevt något – verkligen upplevt – förändras sättet vi ser på oss själva och andra. Vi blir mer medvetna om hur vi påverkar och påverkas. Och vi får tillgång till val – även under press.
Det är därför detta inte är "övningar för skojs skull".
Det är inte bara pedagogik. Det är en annan ingång till organisatorisk förmåga.
Det är lärande som varar.
Inte för att det säger åt oss vad vi ska göra – utan för att det tränar oss i hur vi agerar när det gäller.
Lärande som fastnar – inte bara förstås
Det finns hundratals sätt att lära sig något nytt – men att få det att fastna är något helt annat.
I en tid av informationsöverflöd räcker det inte med att förstå. Teoretiska modeller, hur användbara de än är, försvinner snabbt ur medvetandet – undanträngda av nästa mejl, nästa möte, nästa beslut. Lärande måste få fäste i kroppen för att göra skillnad i vardagen.
Vi minns inte vad som stod i en powerpoint.
Vi minns hur det kändes när vi tvekade – och ändå agerade.
När vi tog ett svårt samtal. När vi höll andan – och släppte taget.
Det är det vi kallar för lärande som fastnar – när något i upplevelsen gör avtryck. Inte bara i tanken, utan i kroppen. Det känns. Och därför stannar det kvar.
Forskning visar att det är i dessa fysiska, emotionella ögonblick – där något skaver, överraskar eller berör – som vi också skapar det mest hållbara lärandet. Det är då nervsystemet reagerar. Då vi blir närvarande. Och då vi lär oss något som går att ta med – tillbaka till vardagen, in i besluten, mitt i pressen.
I mina träningar använder vi upplevelser som utmanar – men aldrig överväldigar. Vi tränar i att stanna kvar, inte i att prestera perfekt. För när vi vågar möta det som är svårt, på riktigt, så bygger vi inte bara förståelse – vi bygger förmåga.
Det är därför erfarenhetsbaserat lärande fungerar.
Det är därför det fastnar.
Och det är därför det gör skillnad – när det verkligen gäller.
Metodens grund
Min metod bygger på improvisation, upplevelsebaserat lärande, neurovetenskap och psykologi – och tränar det som annars tar år att utveckla.
Det handlar om att bygga förmåga – inte bara förståelse.
